´

Vandrandes längs gator av kullersten, i mitt Gamla stans hjärta, så möttes jag av en lustig känsla. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var för känsla. Jag bara visste att något skulle komma. Hjärtat slog högre, adrenalinet rusade likt känslan vid ett fallskärmshopp, och känslan av att något nytt, något stort och något bra skulle komma omtumlade mig. Samtidigt, var det på ett sätt lustigt. Nästan lite skrämmande. Dom där hjärtslagen var av nervositet, det där adrenalinet kom ifrån ren ovisshet, och den där främmande känslan träffade mig som en vacker ängels pil men bakom glorian döljer sig djävulshorn. Bitterljuvt, kan vi säga. En askren bitterljuv känsla.

Jag granskade svalorna som svävade så enkelt över havsytan i solnedgången. Frihet. Det såg så enkelt ut, så fritt och så vackert ut. En dag vill jag känna sån frihet. En dag ska jag känna sån frihet, tänkte jag och log inombords.
Just i stunden hade jag glömt bort den bitterljuva känslan, och levde mig istället in i friheten.

Inom loppet av en sekund var det som bortblåst. Jag var tillbaka där. Jag var inlåst!
Frost kom krypandes under huden, kokhet olja rann genom mina vener och giftig gas tog över mina lungor.
Där stod han framför mig. Stirrandes djupt in i mina ögon med sina korpsvarta ögon, leendes mot mig med sina hallonrosa läppar. Hjärtat slog högre och högre likt trumslag, nu är jag fast! nu har jag sprungit in i dig och det finns ingen återvändo! Jag är kär!

Jag kan inte riktigt beskriva honom. Hans korpsvarta ögon sa mig ingenting, men dom gav mig allt jag ville ha. Att stirra in i dom var som att dyka in i svarta havet och försöka dyka till botten. Det går inte, det är mystiskt och intressant. Det är mäktigt men fängslande.

Han stirrade på mig i ungefär en minut. Den där minuten kändes som en timme. Jag var fast i hans blick och jag bara visste, att det var han jag ville ha. Kärlek vid första ögonkastet fick jag uppleva för första gången! innan jag visste ordet av det så kom han närmare, och frågade ifall han kunde få mitt nummer med ett brett leende. Självklart! sa jag med ren lycka.

Vi träffades för första gången en Oktoberkväll. Vinden blåste starkt och det regnade lite smått. Han erbjöd mig sin jacka, så att jag skulle bli varm, och log varmt mot mig med sina hallonrosa läppar. Vi vandrade runt i smala gränder i Oktoberkylan och prata om allt mellan himmel och jord. Strax därefter bestämde vi oss för att gå upp mot ett café som heter Café Mineur. Han tog min hand och lät mig gå före ned för trappan, precis som en gentleman. Hans korpsvarta ögon iakttog mig noggrant, och betraktade mitt kroppsspråk. Jag kände mig speciell, för att ingen hade kollat på mig på det sättet förut och det kändes bra, det värmde något otroligt. Vi satte oss ner och han beställde en kaffe till honom och en cola till mig. Vi klickade perfekt och pratade på i 180 om allt vi hade gemensamt. Det blev tyst ett tag. Jag sträckte mig efter colan och kollade på honom. ''Du har ärliga ögon och en mun som förstår'' sa han med en mystisk blick. Jag ryste på vägen hem och blev nästan lite rädd för att man kunde känna såhär starkt för någon första gången.

Fyra dagar senare träffades vi för andra gången. Vi möttes i en park, det var kyligt men fint väder och soligt ute. Jag stod och väntade på honom då han dök upp i en svart kappa som passade honom perfekt och gav mig en puss på kinden. Vi satte oss ner på en bänk och kollade ut över havet som låg stilla och speglade himlen vackert. Svalorna svävade fritt över havsytan. Jag kände hur han tog min hand, och la något i den. Jag kollade på honom undrande och öppnade handen, och där låg en liten lila, vacker ametist. ''Jag tänkte att man inte kan dyka upp tomhänt'' sa han och kollade på mig lurigt med sina korpsvarta ögon. Han öppnade upp sig för mig och berättade att han hade haft det svårt. Att han gått i en dålig mans skor. När han var 13 lurades han in i dåliga kretsar, men förklarade att han ångrar det han gjort och trivdes aldrig med det riktigt. Jag lyssnade och beundrade honom för att han kan tala om det för mig, och att han är en bra människa som insåg att det är fel.

Tre dagar senare låg jag i soffan och vilade, efter en lång dag med mycket stress. Jag höll precis på att somna då jag hörde att det ringde på dörren. Klockan var 8 på kvällen, vem vill åt mig nu? Jag öppnade försiktigt dörren och möttes av hans korpsvarta ögon. Mitt hjärta slog hårdare, jag kollade på honom undrande och oväntat tog han min hand och kysste mig snabbt. Mitt hjärta slog hårdare än aldrig förr, nu är jag fängslad i hans ögon föralltid, men ändå så fri! Hans läppar sjöng för mig som en barnamelodi och de smakade som hallongodis, en frestelse som man aldrig får nog av. Han tog ett steg bakåt och sa åt mig att öppna min hand, och log. Jag märkte knappt att han la något där då jag var helt förtrollad av hans kyss. Det låg ett halsband där, med ett litet hjärta på. ''Jag har aldrig träffat någon som dig, aldrig känt såhär trots att vi bara har träffats tre gånger. Du är värd mer än världen'' sa han och kollade på mig självsäkert, med sina korpsvarta ögon. Jag var i chock, och helt varm av lycka. Det här är för bra för att vara sant. Han bad inte om att få komma in, utan sa att han ringer mig senare och att han har bråttom hem. Jag hade aldrig sovit så gott som den natten i hela mitt liv.

Två dagar senare så var jag ute i det fina vädret med två kompisar. Vi satt och fikade, skrattade och hade kul. Jag höll på att berätta om min nya kärlek för mina vänner då min telefon plötsligt började ringa. Mitt hjärta hoppade till, det var han! Jag blev alldeles varm av att höra hans mörka röst. Han bjöd ut mig på middag klockan 19 den kvällen, till en mysig restaurang med lagom mörk belysning. Det var en italiensk restaurang, precis som jag älskar. Han visste exakt vad han skulle göra för att få mig lycklig. Vi satte oss ner då han gav mig en röd ros. Han tog min hand medan vi väntade på menyn, och smekte den ömt. ''Du är en väldigt speciell kvinna, inte unik, utan speciell, inte som alla andra'' sa han och kollade djupt in i mina ögon. Känslan var så djup, kärlek tog över vänskap och vi behövde inte prata så mycket med varandra, för att det kändes som att vi redan kände varandra så pass bra så närhet var i princip det mesta som behövdes. Vi beställde underbart goda pastarätter och satt och pratade ända fram till klockan 23.
Det var helt magiskt. Han beskrev hur han vill resa med mig i framtiden. Hur han vill spendera sin tid på mig, men sa att det fanns ett hinder. ''Vadå för hinder?'' frågade jag honom undrande. ''Jag kan inte berätta förrän imorgon, det blir en överraskning'' sa han och kollade på mig med sina korpsvarta ögon, och samma mystiska blick.

Han frågade mig ifall jag ville följa med hem till honom, då det blev ganska sent. Jag hittade ingen anledning till att inte följa med honom, han är perfekt tänkte jag. När vi kom hem till honom så gick vi och la oss ganska direkt i sängen. Han höll om mig tätt intill sig och kramade om mig hårt. ''Jag tycker om dig mer än mest'' viskade han i mitt öra. Jag svarade inte, för att han visste redan. Han la sig ovanpå mig och tittade djupt in i mina ögon ännu en gång med sina korpsvarta ögon, denna gång riktigt länge. Han släppte inte blicken. Jag älskade hans korpsvarta ögon. Jag älskade hans hallonrosa läppar. Jag var på väg, att kunna älska honom.

På morgonen därpå så väckte han mig med en underbar frukost på sängen. Mackor med parmaskinka, kaffe och kakor. Jag frågade honom vad jag har gjort för att förtjäna en sån perfekt man som honom. ''Bara genom att existera'' sa han och log med sina hallonrosa läppar. Vi satt och kollade på TV efter frukosten och jag behövde låna toaletten. Jag steg upp från soffan och gick in mot köket för att jag skulle ta ett glas vatten innan jag går in i badrummet. Medan jag hällde upp vatten så fick jag syn på en stor spade gjord av metall under köksbordet. Jag funderade på varför det ligger en sådan spade under bordet, då jag fick syn på att det dessutom var jord på. Han hade grävt för någonting. Men äsch, det spelar väl ingen roll tänkte jag. När jag kom in i rummet igen så frågade jag hur det kommer sig att han har en stor spade under köksbordet. Han berättade kort att han arbetade vid järnvägar förr, och bröt samtalsämnet fort med att han skulle visa mig något, klockan 8 ikväll. Jag blev nyfiken och frågade vad det är, och vart det är. ''Det blir en överraskning'' sa han och log med sina hallonrosa läppar.

Timmarna gick och vi låg och pratade om allt. Han gav mig sån kärlek så det inte går att beskriva med ord. Jag var den lyckligaste kvinnan i världen, för att jag hade allt jag ville ha, och allt jag behövde. Han lagade en god middag åt oss, fläskfilé med potatisgratäng och champinjoner som vi satt och åt medan vi kollade på filmen "The last song" Klockan närmade sig halv 8, och det var dags att börja gå hemifrån. Jag var så nyfiken och glad, och undrade vad han skulle hitta på nu, efter allt underbart han redan gjort.

Vi gick ganska långt, långa stigar mellan skogar i Oktoberkylan. Det var soligt ute men småregnade lite, och jag fick syn på en regnbåge i horisonten. Han såg aldrig den, han bara iakttog mig med sina korpsvarta ögon och ett litet leende. Han tog min hand och sa att vi snart är framme vid en å som han älskat sen han var liten, han ville att jag skulle se den. Vid den ån hade han många fina minnen ifrån barndomen. Vi vandrade ett tag till och han fortsatte iaktta mig, med en kärleksfull blick. Tillslut kom vi fram till en vacker å som glittrade från solen och i den speglades regnbågen. Han gick några meter bort och tog fram en vit ros, som han hade bevarat där, och gav den till mig med en kyss. Han tog min hand och gick bort med mig över en liten träbro till andra sidan ån, och visade mig ett hål han hade grävt, med en stor, avlång trälåda i. Han sa inget, han kollade bara på mig med sina korpsvarta ögon, och log, med sina hallonrosa läppar. Hans blick förändrades inte trots att han såg oron och ängslan i mina ögon.


''Såna ärliga ögon, såna förstående läppar, såna skönheter av perfektion som du, får inte vandra på en jord som denna'' väste han i mitt öra.
Jag kände en overklig skräck krypa fram under huden, hårstråna reste sig likt knivar på hela kroppen, hjärtat slog hårdare, snabbare och mina skrik dånade och skar ända in i rötterna på de kolsvarta träden!

Det blev vitt.
Jag hade aldrig förr skådat ett sådant vackert ljus.
Nu är jag fri som svalorna men ensam som de korpsvarta ögonen
Jag älskade dig. Det finns inte längre. Jag ser dig nu.

Hittade min novell från 9.an :D Tror att min svenska lärare kommer gilla den!
Jag och Nicole gjorde den! Hennes blogg hittar här http://medieproduktion.blogg.se/